På besök till ett av Sveriges mest hemsökta hus

0

I de djupa skogarna i västra Värmland, i Skillingmark, ligger ett av Sveriges mest hemsökta platser. Det har till och med kallats för ondskans boning och jag är beredd att hålla med.

 

Vi var tre medium, som hade bestämt oss för att besöka Frammegården i Skillingmark. Det ligger i västra Värmland, inte speciellt långt från den norska gränsen.

Frammegården ligger uppe på en kulle och vid första anblicken, kan man tycka att det faktiskt ser idylliskt ut. Men där misstar man sig rejält.

Huset byggdes någon gång under 1700-talet på en plats som tidigare fungerat som avrättningsplats. Det var där man avrättade alla som anklagats och dömts för häxeri i socknen.

När vi hämtat ut nyckeln, i vad som verkar vara byns enda korsning och även centrum, är det inte lång bit kvar upp till den lilla gården. Vid uppfarten möts vi av en vägbom som skvallrar om att de har haft problem med objudna gäster. Alltså inte andliga utan mänskliga sådana.

Klockan hade närmat sig 15.30 och solen sken från en vacker, klarblå himmel. När man först blickade upp mot huset, så kunde man inte ana vilken energi som skulle möta oss där inne. När vi klev in i huset, så märkte vi omgående av den distinkta doften. Det var en gammal doft, som nog aldrig går att få ur väggarna. Vi gick ett snabbt varv på den nedre våningen, för att sedan förflytta oss uppför den branta trätrappan som ledde till ovanvåningen.
Där dröjde det inte många minuter innan vi kände av en stark närvaro, av vilka vi tror var de två små barn som blivit instängda. Kjerstin och Erik, 4 och 2 år gamla, hade blivit instängda av sin far på vinden och där dött av svält eller kyla.


I det lilla utrymmet där trappan till vinden är, var aktiviteten störst och vi lyckades slå på en filmkamera precis när en boll kom farande som vi hade placerat på utsidan. Den for in i det trånga utrymmet. Då kunde man också höra fotsteg på olika ställen i huset, knackningar och röster. Huset hade vaknat!

Efter det första mötet med de andarna som var där, blev det lite lugnare. Det tar ganska mycket energi av andar att flytta fysiska föremål och de behövde samla nya krafter. Huset la sig i en tryckande vila och vi gick ned för att äta. Vi kunde hela tiden känna den tjocka energi som fanns i huset. Precis som luften känns innan ett ordentligt oväder. Energierna började samla ihop sig.

Vi satte oss i ett av rummen nere som gränsar till både köket och likrummet. Jag kanske inte nämnde det tidigare, men huset har också använts som en sista anhalt för människor som var gamla och sjuka. Dit fick de komma för att dö och det rummet kallas för likrummet.

När man befinner sig på en sån plats, där både sorg, skräck och ondska utspelat sig, så skapar det väldigt mycket ångestframkallande energier. Vi alla tre kunde känna hur vi förändrades. Våra känslor var inte längre våra egna och jag kände hur den egna kontrollen sakta började försvinna. Den kontroll som jag vanligtvis har när jag jobbar med andevärlden och som hjälper mig att hålla dem på avstånd. Men det var längesen jag stötte på så här negativa energier och kan inte säga att känslan var välkommen.

Mörkret hade för längesedan lagt sig och energierna i huset förändrades. De blev mörkare, tyngre och snabbare. Vi satt vid bordet med tända ljus och bara kände in. Den känslan var allt annat än bra. Jag hörde barngråt. Ångestfyllda skrik från ovanvåningen. Steg som rörde sig i och utanför huset. Röster som mumlade från alla rum i huset. Det spelade ingen roll i vilket rum man än var, så kunde man höra mumlandet. Män som samtalade. En energi började röra sig i det som kallas likrummet. En dam som jag inte tror varit där för att dö, utan som arbetade på gården.

Jag kan tänka mig att känslan i huset kan upplevas olika. Som medium är man inte bara mottaglig för de fysiska ljuden och rörelserna. Man har också en väldigt nära kontakt med sina känslor, likväl som andras känslor. Som medium använder man sina sinnen för att känna in andevärlden. I gästboken kunde man läsa om personer som varit väldigt besvikna och inte upplevt något. Men det behöver inte alltid vara något fysiskt för att man ska märka av det. Vi fick uppleva hur en boll flyttade på sig och även en ballong. Den hade blivit placerad på ett sätt så den inte kunde förflytta sig av vinddrag eller liknande. Ändå kom den svävandes ned för trappan.

Min rekommendation är: Åk inte till Frammegården, eller något annat hemsökt ställe heller, om du inte kan kontrollera och hantera det som finns där. Vi valde att lämna tidigare, för vi blev mer eller mindre utkörda därifrån. Energin var så mörk, att det inte hade funnits en möjlighet för oss att vara kvar. Vi hade inte ens en vilja längre att vara kvar.

Så för att summera den gångna kvällen och natten: Jag sätter inte min fot i ondskans boning igen!

Vill du veta mera om mig och hur jag jobbar som medium, så kan du gå in på hemsidan  http://www.sacredjourney.se

Där kan du också köpa min bok Vägen till Gudinnan. 

Annas senaste bok ”Vägen till Gudinnan”

Jag önskar alla en fortsatt fin vecka💜

Väl mött )O(

Anna Mattsson, medium, healer och författare

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke